Låt oss börja med att vara helt ärliga. Staten har egentligen aldrig sett det som en särskilt viktig uppgift att förebygga brott mot annan än staten och dess tjänstemän. Man har prioriterat allmän ordning (fram till 1970-talet), skydd av sig själv och intressen starka nog att kräva säkerhet och skydd. I takt med statsmaktens tillväxt har antalet sådana starka intressenter minskat. Efter massiva nedskärningar av psykiatri och missbruksvård finns i Sverige idag totalt ungefär 13 000 platser inom fängelse, psykiatri och missbruksvård, vilket är mindre än en tredjedel av de omkring 43 000 platser som fanns på 70-talet.
Minskningen kan förklaras såväl vårdideologiskt som av besparingsskäl och medför att psykiskt störda ”tränger ut” det vanliga buset från fängelserna. Kostnadsbilden är likartad för de tre vårdformerna. Det ekonomiska argumentet kan förklaras som att ”Fängelse är dyrt. Cirka 3 000 kronor per dygn och fånge kostar inlåsningen. För intäkten av antalet uteblivna brott, som med en genomsnittlig återfallsprocent på ca 65 procent går utmärkt att beräkna, finns det dock ingen av finansdepartemenet godtagbar formel. Uteblivet lidande för de medborgare som skyddas när boven sitter inne har alltså ingen talesman i budgetberedningen.” (Krister Thellin, SvD 2/2-05) Trots att vissa välsituerade människor löper en oproportionerlig risk för att råka ut för allvarliga brott som rån och kidnappningar, så är våldsbrottsligheten i huvudsak ett problem för underklassen.
Ordet ”straff” avskaffades
Nästan alla våldsbrott drabbar dem som delar förövarens liv. Människor han eller hon har någon sorts relation till. Människor som umgås eller arbetar tillsammans med förövaren. Som bor eller har bott ihop med, är granne till eller gör affärer med förövaren. Som delar fritidsintressen, går på samma evenemang och krogar som eller i tjänsten kommer i kontakt med förövaren. Ju fler beröringspunkter och ju viktigare relation, desto större risk för såväl kvinnor som för män, papperskorgar eller parkerade bilar.
Med typiska förövares sociala karakteristika betyder det att risken att utsättas för våldsbrott är störst för dem som bor i miljonprogramområden och dem som rör sig i nattens nöjesvimmel. En ytterligare särskild riskfaktor är om man lever eller har levt tillsammans med en missbrukande, kriminell eller psykiskt störd människa.
Mot den bakgrunden är det inte förvånande att vi fick vår första lag om brottsskadeersättning så sent som i mitten av 1960-talet och att den motiverades utifrån statsmaktens egenintresse. Strafflagen avskaffades och Brottsbalken infördes parallellt med reformer av fängelseväsendet och vården av vanartiga barn. Ordet ”straff” skrotades och ersattes med påföljd. Om Pelle ”åkte på ett brott”, var det viktigt att förstå de bakomliggande sociala orsakerna och rehabilitera Pelle genom stöd och förståelse. Det tidigare rymningsanslaget – ur vilket myndigheterna ersatte kringboende som fick egendom stulen eller förstörd i samband med det ökande antalet rymningar – omvandlades till brottsskadeersättning. Att påskynda och underlätta handläggningen av ärendena blev helt enkelt nödvändigt. Det har förstås alltid funnits människor som på olika sätt lidit skada eller förlust till följd av annans brottsliga handling. Ändå var det först på 1940-talet som brottsoffer började uppmärksammas som begrepp i den kriminologiska forskningen.
Gör henne till ett ”idealt offer”
Något tillspetsat kan man säga att vi har kvinnorörelsen att tacka för att staten tvingats ta frågan om brottsoffrens rättigheter på visst allvar. Från mitten av 1970-talet har olika kvinnorörelser drivit projekt till stöd för misshandlade och våldtagna kvinnor. Senare började mer allmänt inriktade brottsofferjourer verka. Från slutet av 80-talet och framåt har en konsolidering av kvinno- och brottsofferjourer skett och ungdoms- och tjejjourer tillkommit.
Processen blev möjlig delvis på grund av att kvinnans status som undertryckt grupp gör henne till ett ”idealt offer”. Vi bär alla på uppfattningen att en man är större och starkare än en kvinna. Därför är det naturligt för oss att betrakta mannen som förövare och kvinnan som offer. En förövare beskriver sin erfarenhet av konstruktionen av offer och förövare och av skuld eller oskuld:
”Jag tyckte det var konstigt den gången jag misshandlade min pojkvän så tyckte alla – inklusive jag, min pojkvän, hans föräldrar, psykolog, att det var han som var boven och jag offret. Han t.o.m. polisanmälde sig själv. Jag började undra hur långt jag skulle kunna gå innan han blir offret och jag förövaren. Jag fick en spricka i handen och blåmärken på knogarna - han blåmärken och sår över hela kroppen.” (citerad i Christina Innala, Våld i heterosexuella relationer, Kriminologiska Inst, 2003)
”Ett idealt offer är en person eller kategori av individer som – när de drabbas av brott – lättast får fullständig och legitim status som offer.” (Nils Christie i Åkerström & Sahlin Det motspänstiga offret, 2001) Uppfattningen att kvinnorna förtrycks av patriarkaliska maktsystem är utbredd och väletablerad i dagens svenska samhälle. Genom att kritisera rättsväsendets brister i handläggningen av våldtäktsärenden – och senare av ”mäns våld mot kvinnor och barn” mer generellt – har kvinnorörelsen lyckats föra upp brottsfrågorna på den politiska dagordningen. Vilket är angeläget och bra.
Mycket av kritiken är befogad
Behandlingen av våldsdrabbade kvinnor har, i många fall med rätta, kritiserats hårt av företrädare för kvinno- och brottsofferorganisationer. Kritiken riktar sig mot att;
a) den misstro som möter våldtagna kvinnor. ”Helst ska kvinnan anmäla direkt utan att duscha för att uppföra sig naturligt enligt åklagaren, kritiserar Christian Diesen. Han menar att denna misstro som genomsyrar brottsutredningen i själva verket flyttar fram det första förhöret i rättssalen till att äga rum redan i utredningens inledning. Hela utredningen fokuserar på offret och präglas av misstro.” (Ninna Mörner, Brottsoffer5/2004).
b) rättsväsendets ineffektivitet och oförmåga att gripa, lagföra och straffa förövare.
c) att utdömda besöksförbud inte respekteras, eftersom de rättsvårdande myndigheterna underlåter eller misslyckas vidta effektiva åtgärder mot besöksförbudsöverträdare.
d) Uppsåtet bedöms utifrån förövarens föreställningsvärld.
e) omständigheterna omkring själva brottsögonblicket får betydelse för påföljdsbestämningen Kritiken är ofta väl underbyggd och mycket av kritiken är befogad, men dessvärre är de kritiserade mekanismerna ingalunda unika för handläggningen av ”mäns våld mot kvinnor och barn”. De är i själva verket typiska uttryck för rättssystemets dysfunktion och rättsstatens kris i allmänhet.
a) Att brottsoffrets berättelse ifrågasätts är nog något man måste stå ut med, oavsett om man är våldsutsatt kvinna, rånad värdetransportväktare, anmäler en privatimporterad bil stulen eller har drabbats av något annat brott som är tillräckligt allvarligt för att en utredning skulle kunna tänkas komma ifråga. Det hör så att säga till utredningen.
Lyssnandet och det stödjande samtalet utan frågor eller krav på förtydliganden är och bör vara de frivilliga stödorganisationernas och vännernas sak, inte brottsutredarnas. Därmed inte sagt att polis och åklagare inte kan förbättra sitt bemötande av brottsoffren. Det är illa när brottsoffer känner att de ifrågasätts och kränks i rättsprocessen. Här finns mycket kvar att göra.
b) Rättsväsendets ineffektivitet är ökänd. Polisen får inte gripa förövare som de inte är hyggligt säkra på att åklagaren kommer att anhålla. Åklagarna ska inte anhålla om det inte finns förutsättningar för häktning. Och domstolarna ska inte häkta någon annat än i undantagsfall. Domstolarna använder nästan uteslutande den nedre delen av straffskalorna. Konsekvensen blir ett bias för att hellre avvakta än agera.
c) Kritiken mot bristande övervakning av besöksförbud är helt rätt. Det är skit att staten inte förmår bura in dessa busar ens när de sätter sig över statens egna beslut!
d) Att förövarens föreställningsvärld och avsikt (eller senare påstådda avsikt) tillmäts löjligt stor betydelse är också det ett allmänt problem i rättssystemet. Exempelvis Skandiachefer som gör sig rika men säger sig inte ha haft avsikt att stjäla från firman, eller politiker som fuskar med reseräkningar går också fria eftersom de ”inte hade för avsikt att...”
e) Att det är fel att lägga vikt vid vad som hänt före och efter brottstillfället är den enda del av kritiken som är helt felaktig. Man lägger vikt vid detta vid alla allvarligare brott, och med rätta. Tänk er en rättegång om ett rån, ett skattebedrägeri, ett mord eller en våldtäkt där man struntar i allt utom brottsögonblicket! Knappast så bra, eller hur?
Får politisk sprängkraft
Det är mycket som är skit med vårt rättssystem. Uppenbara förövare går fria på grund av bristande resurser, intresse och kompetens. Under de senaste 50 åren har förövarens risk att straffas för sitt brott minskat till en tjugondel av risken på 50-talet. Samtidigt har risken att drabbas av våldsbrott tiodubblats. Detta ständigt pågående fiasko gäller inte bara ”mäns våld mot kvinnor” utan drabbar alla brottsoffer och gynnar alla förövare. Det drabbar oss alla. Men det är bara med hjälp av ”det ideala offret” som en del av problemet får politisk sprängkraft och uppmärksammas.
Det feministiska perspektivet och kritiken mot rättsväsendets brister i funktion har fört brottsofferfrågorna framåt. Kritiken kan och bör göras mer generell. Systemet brister inte bara i hanteringen av ärenden med kvinnliga brottsoffer. Debatten om hur rättsväsendet ska bli effektivt blockeras emellertid av att en grupp inflytelserika ”det skyldiga könet”- debattörer, som stjäl uppmärksamhet från de viktiga frågorna. Man reser murar med påståendet att ”mäns våld mot kvinnor och barn” alltid orsakas och motiveras av den patriarkala könsmaktstrukturen. Könsmakt kallas sociala strukturer i samhället (ett mönster eller invant sätt) som verkar för att ge det ena könet makt över det andra.
Kritik för bristande vilja
Att fysiskt och psykiskt misshandla kvinnor är nämligen, enligt detta djupt sexistiska perspektiv, en integrerad del av att vara man. Detta synsätt är bakgrunden till att förra statsrådet och nuvarande ambassadören Margareta Winberg talade om ”det skyldiga könet”. Kompisgänget Margareta Winberg, generaldirektör Britta Bjelle och professor Eva Lundgren förefaller vara en central maktaxel som driver detta något udda perspektiv. Konceptet är inte oproblematiskt. Det passar nämligen inte empirin. Dels därför att mäns våld mot män faktiskt är vanligare än mäns våld mot kvinnor, dels för att inte heller kvinnors våld mot andra kvinnor, barn eller män lämpar sig för modellen.
Eftersom den största delen av mäns våld (mot män) inte alls förklaras av teorin, är det svårt att tänka sig att den skulle förklara 100 procent av allt våld män utövar mot kvinnor och barn. (Man kan ju också fundera över när ett barn av hankön övergår från att vara ett offer för ”mäns våld mot kvinnor och barn” och övergår till att vara en del av det patriarkala förtrycket? Vid 18 år? 13 år? 6 år?) I oktober 2003 tillsatte Margareta Winberg Utredningen om kvinnofridsuppdragen, som lades fram på Luciadagen den 13 december 2004. Uppdraget var att ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera myndigheternas hantering av Kvinnofridsuppdragen. Utredarna sågar alla myndigheter utom Bjelles och slår ett stenhårt slag för könsmaktsperspektivet som den enda möjliga förståelsen av och orsaken till ”mäns våld mot kvinnor och barn” i betänkandet, som passande nog heter Ett slag i luften.
Med undantag för Brottsoffermyndigheten, som jag ska återkomma till, får alla myndigheter som har arbetat med kvinnofridsfrågor kritik för sin bristande vilja att oreserverat anamma den enda vägens politik. Mest inkompetent är man på Socialstyrelsen. ”Socialstyrelsen går explicit i polemik med en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor och förespråkar i stället en ekologisk modell, som bygger på en kombination av förståelser, där könsmakt är en av flera.” Brottsförebyggande rådet tas i örat för att ”Brottsförebyggande rådet har publicerat ett flertal rapporter och artiklar om våld med könsaspekter i enlighet med uppdraget att öka insatserna på området. Den forskning som bedrivs saknar emellertid en könsmaktsförståelse. Våldsutövande män analyseras framför allt utifrån alkoholvanor, social marginalisering, psykisk störning och tidigare kriminell belastning. Kompetensutvecklingen när det gäller könsteoretisk forskning har uteblivit.” (s.14-15) Och så fortsätter det... För att råda bot på allt detta föreslår Ett slag i luften-utredningens medlemmar kraftigt ökade resurser till de verksamheter de själva leder eller arbetar i – i form av nya center, forskningsprogram och riktade bidrag, samordningsansvar samt specialenheter vid viktiga myndigheter. Dessutom anställningsstopp för oliktänkande i form av krav på ”könsmaktsvåldskompetens”.
Umgås gärna över ett par glas
Att redan anställd personal ska tvingas till obligatorisk utbildning i den enda vägens könsmaktsteori är ett av utredningens huvudkrav: ”Utan en gemensam förståelse av problemet blir det svårt att göra arbetet effektivt och konsekvent. Vi konstaterar att motståndet tar sig uttryck som ett osynliggörande, där våldet bagatelliseras och förminskas, omformuleras (från att handla om könsmakt till att gälla andra, mindre kontroversiella problem), görs till ett avgränsat avvikelseproblem eller till ett problem som bara rör ´de andra´, sönderdelas (olika våldsformer hålls isär), avpolitiseras och formuleras som ett konsensusproblem.” (SOU 2004:121 s.18)
Kanske fungerar kritiken. Är det därför Brå i ett pressmeddelande 050114 går ut med rubriken ”60 000 anmälda hot- och våldsbrott mot kvinnor 2004” och berättar i fetstil att det ”Under år 2004 anmäldes mer än 60 000 hot-, ofredande- och våldsbrott mot kvinnor. Det är en ökning med fyra procent jämfört med förra året”. Längre ner på sidan meddelas (utan fetstil) att ”även de anmälda våldsbrotten mot män ökade med fyra procent”. (Till 66 000.) Damerna först alltså, även om de är färre. Brottsoffermyndigheten däremot får bara beröm, vilket kanske inte är så konstigt. Flera av utredarna har fått en hel del stöd av Britta Bjelles myndighet. ”Brottsoffermyndigheten tillfördes två miljoner kronor för att genomföra en brottsofferundersökning om våld mot kvinnor, och 2001 utkom Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige - en omfångsundersökning. Brottsoffermyndigheten är en av de få myndigheterna som har arbetat med frågor om mäns våld mot kvinnor med en konsekvent könsmaktsförståelse, även innan kvinnofridsuppdragen gavs. Brottsofferfonden, som är en del av Brottsoffermyndigheten, stödjer forskning och projekt som rör mäns våld mot kvinnor och barn i relativt stor utsträckning.” (SOU 2004:121) Brottsofferfonden har i andra sammanhang fått skarp kritik för sin ensidiga och överpolitiserade fördelning av forskningsanslag.
Slagen dam beställdes av Brottsoffermyndigheten och författades av Eva Lundgren, Jenny Westerstrand, Gun Heimer och Anne-Marie Kalliokoski. Professor Eva Lundgren är sakkunnig i den utredning som lyfter fram och berömmer Brottsoffermyndigheten för att den varit framsynt och finansierat en så fin studie som hon själv har gjort. Eftersom utredningen är tillsatt av dåvarande statsrådet Margareta Winberg, som gärna lär umgås över ett par glas med såväl professor Lundgren som generaldirektör Bjelle, kanske man skulle kunna tala om en dold matriakal maktstruktur?
I Slagen dam svarade 7 000 kvinnor på en rad frågor om erfarenheter av hot, våld och oförskämdheteter. Man slog sedan ihop siffrorna och kom fram till att 46 procent av de svenska kvinnorna utsätts för brottsliga handlingar av män. Vilket kan tyckas lite konstigt först. Men när man läser vilka trivialiteter de blandat i enkäten, förvånas man nästan över att de inte var fler. Jag själv har utsatts för sådant ”våld” av både kvinnor och män, många, många gånger. Tyvärr säger ju en omfångsundersökning ingenting om man inte har något att jämföra den med.. Man frågade aldrig några män om deras erfarenheter, varken då eller senare, så Lundgren och de andra könsmaktsexperterna har ingen aning om ifall deras siffror är höga eller låga.
I en undersökning om våld i relationer bland studenter i Gävle uppgav mer än dubbelt så många män (11%) som kvinnor (5%) att de hade blivit slagna av sin partner. (Peter Gill och Carita Remahl, DN Debatt 27/1-05). I Christina Innalas studie Våld i heterosexuella relationer fick studenter bedöma olika våldsscenarier med manliga eller kvinnliga förövare. Såväl män som kvinnor upplevde mäns våld mot kvinnor som betydligt allvarligare än samma scenario, fast med våldet utövat av en kvinna mot en man.
Säger sig ha tvingats fly från Norge
Men det är klokt att lyssna på dem som vet bättre än en själv, som satt sig in i och studerat och forskat om saken. Nytänkare har i alla tider haft svårigheter att få samtiden att förstå deras snille när de utvecklar kunskap som för kommande generationer framstår som självklar, typ att jorden är rund. Frågan är om Eva Lundgren et consortes är nytänkare eller något annat. Sedan 1993 är Lundgren professor i sociologi i Uppsala och på hennes hemsida står bl a:
”Eva Lundgrens forskning följer två huvudfåror: feministisk teoriutvecklig och våldsforskning. Hennes teoretiska bidrag fokuserar på hur kön skapas i förhållande till sexualitet, och präglas av en kontinuerlig uppgörelse med diktoma kön. Förståelsen av kön som ´skillnad´ är starkt sexualiserad i vår kultur, och kan fungera som en förklädnad för att konservera könsmakt. Ett alternativ till könsdikotomin kan vara osorterade kön, där könens olika ytor inte stämmer överens enligt kulturella regler för vad som 'bör' harmoniera. Detta kan bidra till att luckra upp könsdikotomin, skapa en fruktbar förvirring och ge inspiration till fantasin kring osorterade sätt att iscensätta kön.” (www.samgenus.uu.se/eva .html)
Texten nämner inte hennes tidigare status som expert på områden som satanism, ritualmord och barns berättelser om sexuella övergrepp. Innan Eva Lundgren upphöjdes till professor i sociologi, var hon docent i teologi. Hon blev känd för den bredare allmänheten 25 november 1992 när hennes avslöjande ”DJÄVULSDYRKARE har utfört RITUALMORD i Sverige” fyllde Aftonbladets löpsedel. Och hon framförde häpnadsväckande uppgifter, som att ”sexuella övergrepp mot barn och djur är vanliga. Det har till och med förekommit mord när grupperna haft sina ritualer”, berättar Lundgren för Aftonbladets reporter.
Hon säger sig ha tvingats fly från Norge för att rädda livet efter att ha studerat satanismen där. ”Min uppfattning är att djävulsdyrkare i Sverige ofta är respektabelt folk, högt upp på den sociala stegen.” Den satanistiska kulten beskriver Lundgren som att ”Deras träffar kan ta sig ut på olika sätt. Unga människor förenas ofta runt hårdrock och öldrickning, medan socialt väletablerade grupper många gånger ägnar sig åt svarta mässor.” AB 25/11 1992.
Den 9 februari 1993 avslöjade kvällstidningarna att polisen grävde efter tiotals lik av barn som skulle ha dödats i samband med pedofila övergrepp. Dussintals barn torteras, dödas eller dödar varandra etc utan att polisen får minsta susning om det. Ingen har en aning, bara ett ögonvittne som själv varit med i ”värstingrummet”, ”sett de döda barnen föras bort” och kan peka ut området där barnen är begravda. Och så många! ”Nu tror jag att polisen är intresserad av vad mina intervjuoffer har att säga”, konstaterar Lundgren sedan utgrävningarna blivit offentliga (Dagen 27/2-93)
Vanligt med sexuell övergrepp
Den s k Stockholmsutredningen lade ner tusentals timmar på att söka igenom Södertäljeskogarna. Dessbättre fanns inte ett enda barnlik gömt där. Efter noggranna undersökningar med bl a utgrävningar, markradar och likhundar kunde den sista resten av misstanke att kropparna funnits där men flyttats avfärdas.
Man skulle kunna tro att det är komplicerat att studera satanistsekter som dricker blod, mördar barn och förgriper sig sexuellt på djur. Helt fel! ”Alla mina uppgiftslämnare har kontaktat mig. Så fort jag uttalar mig offentligt, om än så litet, blir jag nerringd och får högvis med brev. Och det tycker jag visar att satanism inte är ett marginellt fenomen.” (Dagen 27/2-93) Lundgren hävdade med stor emfas att satanismen ”inte är en marginell företeelse” och att det är vanligt med sexuella övergrepp mot barn och djur bland svenska djävulsdyrkare.
Hon hade fel den gången. Tio år senare hävdar hon med samma emfas att våld utövat av en man mot ett barn eller kvinna bara kan förklaras vetenskapligt utifrån den könsmaktsvåldsmodell hon själv är den främsta företrädaren för. Det här är första gången jag offentligt kommenterat könsmaktsvåldsteorin. Eftersom vi har de feministiska pionjärerna på brottsofferområdet att tacka för så mycket gott, har jag inte velat kritisera ens dess avarter. Men med Ett slag i luften gick extremisterna med sin sexism så långt att det blev ogörligt att tiga i församlingen. Jag har fortsatt den största respekt för den seriösa kvinnorörelsen och dess hårda men rimliga kritik av rättsapparaten.